Vi har blivit väldigt bra på att eliminera väntan, tristess och mellanrum. Förr stod man och väntade på bussen. Satt på tåget och tittade ut. Kom tio minuter för tidigt till tandläkaren. Väntade på att någon skulle dyka upp. Gick från ett möte till ett annat. Livet var inte nödvändigtvis lugnare då men det fanns små stunder där det inte fanns så mycket annat att göra än att vänta.
Idag åker mobilen nästan automatiskt upp. Det betyder inte att vi har tagit bort väntan. Vi har tagit bort tomrummet i den.
Nu är det ju inte säkert att det hände något speciellt märkvärdigt i de där mellanrummen. Man tittade på folk, tänkte på middagen, gick igenom ett samtal i huvudet eller kom på något man glömt och blev irriterad. Ibland dagdrömde man och ibland lät man kanske en känsla hinna i kapp. Poängen: reflektion behöver inte se ut som meditation med tända ljus. Den kan vara väldigt ordinär.
Idag är det inte ovanligt att vi säger att vi ”tar en paus” när vi öppnar Instagram, läser nyheter eller svarar på några meddelanden. Men egentligen har hjärnan inte fått någon tom yta, den har bara fått nytt innehåll. Så frågan blir:
När får en upplevelse sjunka undan innan nästa kommer? Och: Vad är det vi kanske förlorar? Kanske inte bara lugn. När inga mellanrum finns får vi kanske även svårare att märka:
- vad vi faktiskt tycker
- vad som skaver
- vad vi längtar efter
- om vi borde ha sagt något annorlunda
- om det vi håller på med fortfarande känns rätt
- den där oväntade idén som inte går att beställa fram
Kan reflektion vara den plats där erfarenhet hinner bli till något mer än bara det som hände…?
Om inget distraherar oss kan det dyka upp sånt som är mindre behagligt: oro, sorg, irritation, tvivel, nedstämdhet, trötthet. Mobilen löser inte bara tristess. Den kan också hjälpa oss att slippa möta oss själva en stund. Och då blir frågan ännu mer laddad:
Vad slipper vi höra när det aldrig blir tyst?
Ett möte slutar, nästa börjar. Ett arbete blir klart, vi öppnar nästa flik. En händelse inträffar, vi reagerar, postar eller går vidare. Kanske har effektiviteten gjort själva övergången suspekt. Vi förväntas hela tiden vara på väg mot nästa sak. Men vi kanske behöver övergångar, kanske till och med tid för att komma ikapp våra egna liv?
Nu vill jag naturligtvis inte påstå att ”förr” var någon gyllene reflektionsålder. Folk läste tidningar, pratade, stressade och undvek sina tankar då också. Skillnaden är att vi idag har möjligheten att fylla nästan varje sekund och därför också måste göra aktiva val för att låta bli.
När var du senast någonstans utan att ta upp mobilen så fort inget hände?
När satt du senast fem minuter efter ett möte och bara tänkte på vad som faktiskt hände där inne?
När lät du en tanke bli färdig innan du matade in nästa?
Kanske behöver några av de där förlorade minuterna återerövras. Busshållplatsen. Kön. Kaffet. Promenaden mellan två saker.
Vi kanske inte behöver mer tid för att tänka.
Vi kanske bara behöver sluta fylla all den tid där tänkandet brukade få plats.
OrdavCath