Eller vill du kanske vara en gröngöling? Eventuellt blir du högröd i och med att jag raljerar över detta med färgkodning på beteenden. För det är det jag gör. Raljerar.

De senaste åren har böckerna ”Omgiven av idioter”, Omgiven av dåliga chefer” och ”Omgiven av psykopater” sålt som smör i solsken i Sverige (och kanske i andra länder?). Och i takt med försäljningen verkar det som att vanliga, normalintelligenta och schyssta människor börjar bete sig som om de har tappat hjärnan. Hur kan man annars förklara att de tror att människor ÄR gula, gröna, blåa eller röda?

Ja, ja, jag vet att böckerna, och författaren, säger att det inte är meningen att man ska göra så, det vill säga etikettera en person med en färg. DISC-analysen är mer mångfacetterad än så. Och författaren och andra som utbildar i DISC gör nog sitt bästa för att påpeka detta. MEN, många som går en utbildning eller läser en bok om DISC verkar inte ta in det faktumet utan envisas med att säga att människor ÄR en färg. Problemet med det är att ganska snart tror många att de ÄR det. Och att andra ÄR det. Det vill säga att de agerar på ett specifikt sätt. Jämt. Herrejisses.

Marknadsföringen av DISC säger bland annat att din kommunikation kommer att bli bättre när du lär dig DISC. Och det kan den absolut bli, om du ser färgerna som en guide och inte som en egenskap. Konsten är, som alltid med kommunikation, att anpassa din kommunikation till den du kommunicerar med. Vi människor är komplexa varelser och vi är ofta INTE särskilt lika över tid, i olika situationer och i olika känslosammanhang. Bland annat. Skulle du utgå ifrån att en person ÄR gul och anpassa din kommunikation efter den färgens stil skulle du antagligen nå fram bra. Ibland. I ett annat sammanhang (till exempel då personen blivit utsatt för en förändring) agerar personen inte alls som en gul person utan som en grön. Eller blå. Eller… Om du då fortfarande anpassar din kommunikation efter den gula stilen (eftersom personen ju ÄR gul enligt din analys) så kommer du inte att nå fram. Tro mig.

Ja, vi ska anpassa vår kommunikation till den vi kommunicerar med. Men den anpassningen har så många fler dimensioner än fyra färger.

PS. Just nu framförs en stark kritik mot ”Omgiven av…”-böckerna. Läs till exempel Mattias Lundbergs serie ”Omgiven av fyra färger – bara för färgblinda?” DS.

Kuriosa:

Jag tror att det var sisådär 30 år sen jag första gången belades med en färg: ”Du ÄÄÄÄÄR så gul!” Personen som levererade det hela var så tvärsäker i sitt uttalande att jag – faktiskt – tänkte: ”Ja, hen måste ju ha rätt. Jag ÄR alltså gul”. I mitt fall gjorde det inte så mycket, eftersom jag på den tiden inte hade någon kunskap om vad det innebar att vara gul. Jag glömde bort det ganska snart och fortsatte vara jag…

Men faktum är att jag har blivit etiketterad i alla färgerna. Av olika personer. Det torde betyda att situationen är ganska betydelsefull… Eller?

Och – i mina unga år blev jag i en rekryteringsprocess bortgallrad efter ett DISC-test eftersom jag var lika mycket röd som blå och det ”kan man inte vara” som testledaren sa…