För de flesta av oss är språket helt naturligt, något vi använder utan att tänka på det. Vi tar en radda med ord, placerar dem i en viss ordning och så har vi förmedlat det vi vill. Ibland behöver vi upprepa oss för att mottagaren ska ta till sig det vi vill kommunicera, vissa gånger måste vi omformulera oss och då och då når vi inte fram. Men språket i sig ser vi oftast som något helt naturligt. Men hur ”naturligt” är det egentligen?
Vi har ju alla varit små och då i början var språket faktiskt inte något naturligt. Vi fick lov att lära oss språket. Och när vi som vuxna lär oss ett nytt, främmande språk kan vi återigen känna hur pass krångligt det kan vara.
När jag för drygt 15 år sedan tappade förmågan att läsa och skriva fick jag lov att lära mig språket igen. Det svenska, alltså. Tala kunde jag. Och jag förstod vad som sades. Men jag kunde inte formulera det jag ville skriva och jag begrep inte vad som stod i till exempel böcker och tidningar. Eftersom det var så krångligt att läsa och skriva blev det mer intressant att ta in och förmedla information på andra sätt. Jag, som hade lärt mig att läsa som 4-åring började som 38-åring att titta i bilderböcker, spela spel, konsumera mera TV och radio och – ännu mer än tidigare – träna fysiskt. Den fysiska träningen gav mig nämligen känslan av att vara levande, något jag inte riktigt kände när jag skulle använda mina ”vanliga” intellektuella förmågor (att läsa och skriva). Jag upplevde samma sak när jag förmedlade mig genom att teckna och måla, dvs en känsla av att vara levande.
Det här fick mig att fundera. Visst var det jobbigt, sorgligt och nedslående att inte kunna läsa och skriva, men samtidigt blev ju mitt liv rikare på ett annat sätt. I min strävan att utveckla nya former för att kommunicera blev jag tvungen att tänja på mig själv och mina sinnen. Mina sinnen utvecklades alltså!
I samma veva kom insikten att min inre kommunikation behövde utvecklas. Jag började jobba med mina tankar, dvs med min kommunikation med mig själv. Och sakta, sakta öppnades en helt ny värld för mig. En värld, som inte var lika mörk som tidigare eftersom jag till stor del bestämde hur den skulle se ut. Genom min kommunikation med mig själv (och andra) förändrades min värld.
Det var stort. Och jag ville förmedla det. Men skrivandet var ju ”skadat”. Det som var tydliga, klara tankar i min hjärna kom ut som få, futtiga ord. Ord, som sattes på rad. Blev till en mening, ibland flera. Men aldrig en färdig text.
Ord på rad. Det blev ca 300 såna ord-rader (dikter).
Nästan tolv år senare, efter flera år av en helt återställd läs-och skrivförmåga, kombinerade jag dessa ”ord på rad” med några bilder jag målade då, när skrivandet var skadat. Och gjorde en bok av det. Den heter ”Idag är en annan dag”.
Idag ÄR en annan dag. Jag läser och skriver ”helt naturligt” igen. Men med en helt annan närvaro. Det är inte självklart att kunna läsa och skriva. Det är en oerhörd gåva.
PS. Om du vill köpa boken gör du det här.