Det finns ett märkligt krav i vår tid.
Vi ska inte bara leva våra liv, vi ska gärna också kunna berätta om dem. Vi uppmuntras att synas, uttrycka oss, dela våra erfarenheter, bygga nätverk, skapa en profil och – om vi arbetar med något där vi själva är en del av det vi säljer – bygga ett personligt varumärke. Visa vem du är. Berätta vad du står för. Dela din resa. Var personlig. Var relevant. Var intressant.
Jag gör ju själv allt det där.
Jag skriver texter som den här. Publicerar på sociala medier. Funderar över vad jag vill säga, vad som är relevant för andra och hur jag ska uttrycka det. På många sätt tycker jag dessutom om det. Men ibland undrar jag vad som händer med oss när nästan varje erfarenhet också kan betraktas som möjligt innehåll. En promenad kan bli ett inlägg. En tanke blir en spaning. Ett misslyckande blir en lärdom. En förändring blir en resa. Till och med det privata kan förvandlas till material. Och kanske börjar man efter ett tag betrakta sitt eget liv med en liten kamera någonstans inne i huvudet.
Det här skulle man kunna skriva något om.
Det behöver förstås inte vara fel. Människor har alltid berättat om sina liv. Vi har skrivit brev, dagböcker, memoarer och romaner. Vi har suttit runt köksbord och berättat vad som hände på jobbet, vem som sa vad och varför grannen plötsligt slutade hälsa. Kort sagt: vi är berättande varelser. Men det är skillnad på att berätta därför att vi har något vi vill dela och att gradvis börja uppleva att det vi gör behöver vara delningsbart för att riktigt räknas.
Där tycker jag att något intressant händer. För tänk om en del av livet kanske måste få vara helt oanvändbart? En eftermiddag som inte leder till någon insikt. En bok man läser utan att recensera den. En promenad där man inte fotograferar utsikten. En hobby man är ganska dålig på och inte har någon ambition att utveckla till vare sig verksamhet, expertis eller innehåll. En åsikt man inte behöver formulera offentligt. En erfarenhet som får stanna hos en själv.
Kanske är det så att människan helt enkelt behöver få vara ointressant ibland. Inte hemlighetsfull. Inte osocial. Bara… ointressant. Det känns nästan provocerande när jag skriver det. För ointressant är sällan något vi eftersträvar. Vi vill gärna vara människor som andra vill lyssna på, läsa om, arbeta med och umgås med. Och i en medialiserad vardag finns dessutom tekniska system som hela tiden hjälper oss att mäta hur intressanta vi lyckas vara. Någon trycker på ett hjärta. Någon kommenterar. Någon delar. Eller också gör nästan ingen det…
Det är märkligt hur snabbt en tanke som alldeles nyss kändes viktig kan börja kännas lite mindre viktig när den möts av tystnad. Men kanske är tystnaden ibland nyttig. För allt som betyder något är inte intressant för andra. Och allt som är intressant för andra behöver inte betyda särskilt mycket för oss.
Det finns någonting befriande i den skillnaden.
Jag tror också att det handlar om rätten att vara motsägelsefull. Ett personligt varumärke mår ofta bra av konsekvens. Vi förväntas ungefär veta vilka vi är, vad vi står för och vad andra kan förvänta sig av oss. Människor fungerar dock sämre så. Vi kan vilja synas på måndagen och gömma oss på tisdagen. Vara modiga i ett sammanhang och rädda i ett annat. Byta åsikt. Tröttna på sådant vi tidigare älskade. Bli intresserade av något som inte alls passar ihop med den bild vi tidigare har visat upp. Det är kanske till och med ett tecken på att vi fortfarande håller på att leva. Problemet uppstår om bilden av oss själva blir så tydlig att vi börjar känna oss skyldiga att leva upp till den. Då är det inte längre bara andra som betraktar oss. Vi börjar betrakta oss själva utifrån.
Och kanske behöver vi därför ibland gå åt motsatt håll. Inte fråga:
Hur ser det här ut?
Inte:
Vad säger det här om mig?
Och definitivt inte:
Kan jag göra något av det här?
Utan bara:
Vill jag?
Kanske behöver vi några platser i livet där det inte finns någon publik. Där inget ska dokumenteras, utvecklas, paketeras eller förklaras. Där vi får vara privata, lite motsägelsefulla, ganska vanliga och ibland fullständigt ointressanta. Inte för att vi har gett upp ambitionen att betyda något. Utan för att ett människoliv måste få vara större än det som går att visa upp. Och kanske börjar en sorts frihet just där: i det som händer utan publik.