Det finns en märklig fälla i att bli riktigt bra på något.
I början är det förstås precis det man vill. Man lär sig, tränar, samlar erfarenheter, gör misstag och gör om. Efter ett tag vet man vad man håller på med. Andra börjar fråga en om råd. Man får uppdrag för att man kan det man kan. Kanske blir det till och med en del av ens identitet.
”Det där är ju du.”
Det är helt enkelt något väldigt tillfredsställande i att behärska något. Tills man en dag upptäcker att man inte längre riktigt vill göra det. Inte för att man blivit dålig på det. Tvärtom. Man kanske är bättre än någonsin. Det är bara lusten som har börjat röra sig åt ett annat håll. Jag tror att det här kan vara en ganska förvirrande plats att befinna sig på. För vad gör man med något man har ägnat år – kanske decennier – åt att bli bra på? Kompetens väger. Likaså erfarenhet. Andras bild av en känns viktig. Och någonstans finns kanske också den där mycket rationella rösten som säger:
”Men varför skulle du sluta med något du faktiskt kan?”
Det är ju en rimlig fråga. Vi människor uppmuntras ofta att bygga vidare på det vi redan behärskar. Fördjupa oss. Specialisera oss. Använda vår erfarenhet. Och naturligtvis finns det mycket klokskap i det. Men utveckling fungerar inte alltid så. Ibland handlar utveckling faktiskt inte om att bli ännu bättre på det man redan gör. Ibland handlar den om att våga bli nybörjare igen. Det är betydligt besvärligare. För den som är van att kunna saker kan det vara oväntat obekvämt att plötsligt inte kunna. Pennan gör inte det man tänkt sig. Texten blir konstig. Idén fungerar inte. Man känner sig tafatt, långsam och lite dum. Och bredvid står den gamla kompetensen och ropar:
”Hallå! Här borta är du ju duktig.”
Då är det frestande att gå tillbaka… Jag tror att frågan ”Vad är jag bra på?” ibland får alldeles för stort utrymme när vi försöker förstå vad vi ska göra härnäst. Andra frågor kan vara minst lika viktiga:
- Vad dras jag till?
- Vad får mig att stanna upp?
- Vad blir jag nyfiken på?
- Vad skulle jag vilja kunna, även om jag är ganska dålig på det just nu?
Och – kanske den lite obekvämare frågan:
Vad har jag blivit bra på som jag faktiskt inte längre vill ägna så mycket av mitt liv åt?
Det betyder förstås inte att allt gammalt måste kastas överbord. Det är kanske just där jag själv har tänkt fel ibland. Som om förändring alltid måste innebära ett stort byte. Så som de vanliga klyschorna uttrycker: Före och efter. Gammalt och nytt. Stänga en dörr och öppna en annan… Men kanske kan förändring vara mer lågmäld än så. Man kan göra sin befintliga värld lite rymligare. Flytta några möbler. Öppna ett fönster. Låta något som länge har stått längst bak få komma fram. Skriva på ett annat sätt. Rita trots att man inte är särskilt bra på att rita. Lära sig något utan att först fråga vad det ska vara bra för. Göra plats för sådant som ännu inte har någon titel, affärsmodell eller självklar funktion.
Det tycker jag om. För någonstans har jag börjat ana att vi inte alltid behöver göra oss av med den vi har varit för att ge plats åt den vi håller på att bli. Det jag redan kan följer ju med. Erfarenheterna försvinner inte. Åren är inte bortkastade, men de behöver kanske inte bestämma riktningen. Det är en viktig skillnad. Det förflutna får gärna vara ett bibliotek, det behöver inte vara en ritning. Och kanske är det just där något nytt börjar. Inte i det stora beslutet att göra om hela sitt liv, utan i den mycket mindre rörelsen: att märka vad som fortfarande känns levande.
Och ge det lite mer plats.
