Det finns en särskild sorts frustration i att veta vad man vill säga och ändå inte få fram texten. Man öppnar dokumentet och skriver en mening. Sen tar bort den och skriver en ny, som man också tar bort. Efter en stund sitter man där med ett tomt dokument och ett huvud som inte alls är tomt.
Tvärtom. Ibland är problemet inte att vi har för lite att säga. Vid vissa tillfällen har vi för mycket.
Den som kan sitt ämne ser sällan bara en sak. Man ser sammanhang, undantag, konsekvenser, invändningar, bakgrund, historia och sådant som kanske också ”borde” nämnas. En tanke leder till tre nya. Ett påstående behöver nyanseras. En mening väcker frågan om man inte också måste förklara något annat först. Till slut sitter hela ämnet där som ett garnnystan i huvudet. Och så ska det bli en text på kanske 800 ord. Det är nästan oförskämt.
Jag tror därför att det inte sällan är just den kunniga människan som har svårast att skriva. Hon som inte saknar ord, men som ser så mycket och kanske känner ett ansvar för allt hon ser.
Det där känner jag igen; att vilja få med för mycket. Att inte riktigt vilja förenkla eftersom verkligheten faktiskt är komplicerad. Att tänka att det där måste jag nog också förklara. Och plötsligt har man inte längre en text, man har ett helt landskap. Problemet är bara att läsaren inte behöver hela landskapet. Läsaren behöver en väg genom det. Det låter självklart, men är inte alltid så enkelt.
Att skriva är inte bara att formulera det man vet. Det är att välja. Och kanske ännu mer: att välja bort. En bra text innehåller sällan allt skribenten vet om ämnet. Tvärtom. Mycket av kunskapen måste få finnas kvar hos den som skriver. Inte för att den är oviktig, utan för att den hjälper skribenten att veta vad som faktiskt behöver stå där. Det är en märklig paradox; ju mer man kan, desto mer måste man ibland låta bli att säga.
Men det finns ytterligare ett hinder!
Vi vill gärna att texten ska bli bra medan vi skriver den, helst redan från första meningen. Den ska vara tydlig, intressant, välformulerad, kanske lite originell. Inte för lång. Inte för banal. Personlig men inte privat, kunnig men inte mästrande. Och dessutom gärna låta som om personen bakom texten visste exakt vad hon tänkte redan innan hon började.
Det är ganska mycket att begära av en första mening. Ändå är det ofta precis det vi gör. Vi skriver och redigerar samtidigt. Varje mening utsätts för granskning innan den ens hunnit bli färdig.
- Är det där verkligen bra?
- Är det inte lite klyschigt?
- Vad kommer andra att tänka?
Och snart har den där inre redaktören blivit så högljudd att den som faktiskt försöker skriva knappt får komma till tals.
Min eminenta skrivcoach Annelie Salminen på Skrivflow menar (och jag håller med!) att vi behöver skilja på två helt olika arbeten: 1. att få fram texten och 2. att göra texten bra.
Det första handlar om att tänka med hjälp av språket. Det andra handlar om att forma det som kommit fram. Båda behövs, men de behöver (och ska helst) inte ske samtidigt.
Ibland måste man skriva en text som är för lång, för spretig, för pratig och för ofärdig för att någonsin visas för någon. Man kanske måste upprepa sig, ta omvägar, kanske till och med skriva sådant som senare ska bort. Först någonstans där, mitt i allt det där mindre lyckade, dyker meningen upp, den som egentligen var anledningen till att man satte sig för att skriva. Jag tycker om tanken att ett första utkast inte behöver vara en text. Det kan vara en plats där man tar reda på vad man tänker.
Ibland tror jag dock att motståndet handlar om något annat
Ibland finns tanken där. Orden finns där. Kunskapen finns där. Men ändå vill texten inte komma. Då kanske frågan inte bara är hur ska jag skriva detta? Kanske behöver man också fråga: Vill jag verkligen skriva just den här texten? Eller försöker jag skriva något jag tycker att jag borde skriva?
Något ”professionellt”, något ”relevant”, något som ”passar in i bilden av vad jag brukar säga och vad andra förväntar sig av mig”.
Det kan vara en obehaglig fråga, för ibland är det inte orden som har tagit slut. Det är lusten. Då hjälper det kanske inte att försöka formulera sig ännu bättre. Då behöver något annat få ta plats. Därför ska jag försöka bli bättre på en mycket enklare fråga när texten fastnar:
Om jag bara fick säga en enda sak – vad skulle den vara?
Inte vad jag borde skriva. Inte allt jag vet. Inte ens hur texten ska börja. Bara:
Vad är det jag egentligen försöker säga?
Och sedan skriva just den meningen. Den kan vara ful. Den kan vara för lång. Den kan behöva skrivas om tio gånger.
Men den finns.
Och kanske är det där texten börjar: när man bestämmer sig för vilken tanke som faktiskt får ta plats.
