Coachning sägs vara konsten att ställa kraftfulla frågor. För några år sen hade jag förmånen att coacha en dressyr-ryttare, en ung kvinna. Hon var en stor talang och på träning fungerade alla moment klockrent. På tävling fick hon dock inte till det. Det första många tänker på nu är att det handlade om tävlingsnerver; att hon helt enkelt blev nervös på tävlingarna. Så tänkte i alla fall jag och coachade henne utifrån det antagandet. Hennes tävlingsinsatser blev tyvärr inte bättre, trots att vi jobbade med hennes ”nervositet”.
Vid nästa coachningstillfälle samtalade vi om vad som var roligt med att tävla i dressyr och hon nämnde allt från kamrater, själva tävlingssituationen, förhoppningen om att vinna till det faktum att hon gillade att visa upp sig. Hon sa ingenting om sin (tävlings-)häst, varför jag frågade:
”Älskar du din häst?”
Hon tittade på mig som om jag var galen, blev sen sakta röd i ansiktet och svarade: ”Nej, egentligen inte…”
I samma ögonblick visste vi båda att tävlingarna skulle gå mycket bättre framöver. Vi jobbade med att hitta kärleken till hennes häst, för hon förstod att hästen påverkades enormt av att hon inte kände kärlek till honom. Det är ju näst intill omöjligt att göra bra ifrån sig när man kommunicerar negativa känslor. Och i det här fallet, där dessa känslor kommunicerades via hennes kroppsrörelser, blev det ödesdigert, eftersom det till stor del är via kroppsrörelser som man får en häst att göra som man vill.
Efter tre veckor började hon vinna dressyrtävlingar.
Två månader senare kvalificerade hon sig till SM, ett helt år tidigare än vad hon hade hoppats på.
På köpet fick hon en mycket bättre relation till sin häst.
Kärleken, den kärleken.
(Och för den som undrar: ja, jag coachade henne endast vid fem tillfällen…!)