Intresset för samspelet mellan människor (= kommunikation) har alltid varit stort hos mig. Redan som barn fascinerades jag av hur olika reaktioner jag kunde få på, i min värld, samma aktion från min sida, beroende på vem som reagerade på mitt agerande. I detta samspel lärde jag mig, bland mycket annat, att vi människor är olika, att vi upplever världen på olika sätt eftersom vi helt enkelt har olika referensramar.
Genom att spegla mig i olika människors reaktioner har jag (förhoppningsvis) fått en större förståelse för andra människor och deras världsbilder. När jag fick bekräftelse på att det jag gjorde var ”bra” eller ”dåligt” utvecklades min kommunikativa förmåga så att jag kunde kommunicera på ett sätt som hjälpte mig att uppnå de syften jag satte upp för min kommunikation.
Speglingen och bekräftelsen i andras reaktioner har helt enkelt varit nödvändig för att jag ska förstå världen och människorna runt omkring mig.
Vad händer då om denna spegling uteblir? En vän till mig, Henrik Perrin, skrev nyligen ett läsvärt blogginlägg, som berör just det faktumet ( not 2019-12-17: ”Livets hårda skola”. Tyvärr går det inte att läsa hans inlägg längre )
Henrik skriver i sitt blogginlägg samma sak som Alexander Bard deklarerade på sin föreläsning häromveckan, nämligen att barn idag behöver lära sig social kompetens. De behöver samarbeta och samspela med varandra. Det vill säga: de behöver lära sig kommunikation ( = samspel mellan människor). Det är ju inget nytt, det är något vi alla behöver kunna. Men om vi inte kan det – vad händer då?
Läs Henriks blogginlägg (länken ovan) och kommentera gärna!
