Som förändringsledare målar vi ofta(st) upp en positiv målbild, för att locka de förändringsutsatta till att vilja gå i den riktning vi bestämt. Ibland är de positiva argumenten/målbilderna tillräckliga för att ett agerande ska starta, men ofta inte.
Jag skiljer på ”förändringskommunikation” och ”kommunikation om förändring”.
Det senare (kommunikation om förändring) handlar om att tydliggöra, konkretisera och synliggöra VAD som ska ske, till exempel vad ett nytt arbetssätt innebär och innefattar. Om en förändringsutsatt person inte vet VAD som ska ske finns det ingen chans överhuvudtaget att hen tar något steg eftersom hen inte vet att något ska ske. Den här kommunikationen är alltså nödvändig, det går inte att INTE göra detta om man vill få till en förändring.
Det här är sändar-perspektivet = det som förändringsledaren vill ska ske.
MEN – även om den förändringsutsatta personen fått information om VAD som ska ske kanske hen ändå inte tar de steg som behövs. För att det ska ske behöver personen förstå/tycka/känna följande:
➡ det som ska ske har med MIG att göra
➡ det som ska ske är angeläget och/eller viktigt för MIG
➡ det som ska ske kommer att ge konsekvenser för MIG (”positiva” eller ”negativa”)
När en person förstår och känner ovanstående finns förutsättningar till agerande.
Med andra ord: en person tar inga steg i förändringsriktningen om hen inte insett att förändringen berör hen.
Det här är mottagar-perspektivet = hur de förändringsutsatta reagerar på förändringsbudskapen. Eller inte reagerar…
BÅDA perspektiven behövs för att vi ska få till reella förändringar.
