Ja, du läste rätt, jag frågar om du är förändrings-O-benägen…
”Förändringsobenägen” anger att en person inte är benägen till förändring, att personen inte vill (eller kan) förändra sig. Som om det vore en statisk egenskap, något som sitter i generna eller nåt liknande. Inget kan vara mer fel.
Jag anser att ordet ”förändrings-O-benägen” är ett icke-ord. Det förvillar mer än det upplyser. Framför allt är det en etikettering och det är något vi bör avhålla oss ifrån så långt det är möjligt. Anser jag. (läs gärna detta blogginlägg: Etiketter försvårar )
Hjärnforskning har länge visat att våra hjärnor är byggda för att upptäcka och undvika faror. Är det då konstigt att vi upplever förändringar som något otäckt, läskigt, oroande? Nej, naturligtvis inte. Men – det betyder inte att vi aldrig kommer att kunna förändra oss. Däremot behöver vi få tid till att förstå förändringarna, få fråga om dem, bearbeta dem samt med tiden anpassa oss till dem. Fullt naturligt. Och önskvärt.
Tyvärr finns det förändringsledare som anser att deras förändringsutsatta medarbetare borde hoppa av glädje och lust till förändringarna samt omedelbart anamma dem. Det är betydligt sundare (för alla, inklusive förändringsledarna) om de förändringsutsatta medarbetarna ges förutsättningar – och tid – till att förstå, anamma och bidra till förändringarna. Varför? För då kommer fler av de förändringsutsatta att bli mer positiva till framtida förändringar eftersom de upplevt sig bli respektfullt bemötta.
Uttryckt på annat sätt: de blir mer benägna att tycka att förändringar är ok ( = mer förändringsbenägna, kanske?), då de fått uppleva att de klarar av att anpassa sig till förändringar.
Det finns även en del förändringsledare som anser att det bästa sättet att få de förändringsutsatta att förändra sig är påminna dem om hur ”lätt” det var att förändra sig under pandemin. Det är ett av de absolut sämsta förändringsargumenten, enligt min mening. Jodå, i stort sett varenda människa på jordens yta behövde förändra sig under pandemin, men då var det livsnödvändigt. Alla tyckte dock inte att de förändringarna var kul, trevliga eller speciellt utvecklande. Tvärtom, det finns fortfarande ganska många som anser att pandemi-förändringarna var onödiga, smärtsamma och överdrivna. Att då hänvisa till de ”lyckade” förändringarna under pandemin är lika oklokt som att kasta sten i glashus.
Det är bättre att prata om ”förändringsförmåga”, för förändringsförmåga kan tränas och utvecklas. Naturligtvis. Men då behöver de som utsätter andra för förändringar ge de förändringsutsatta bra förutsättningar för att utveckla dessa förmågor.
Och – självklart! – behöver de förändringsutsatta göra sin del för att utveckla sina förändringsförmågor.
❓Hur ser din förändringsförmåga ut❓ Har du koll på din förändringsförmåga❓
