“Förändring är det enda konstanta”. Det låter som något man broderar på en kudde och lägger bredvid fruktkorgen i konferensrummet, gärna tillsammans med ord som “agilt” och “tillsammans”. Och det är klart: i naturen förändras saker. Årstiderna växlar. Kroppen åldras. Dygnet blir natt och dag. Frön gror, växer och dör. Jordskred händer utan att någon först skickar ut en kalenderinbjudan.
Men sedan finns den andra sortens förändring. Den som inte kommer med våren utan med PowerPoint.
En ny vd gör en omorganisation. Ett nytt affärssystem “möjliggör framtiden” och omöjliggör vardagen. Ett “kostnadsprogram” lanseras (översatt: människor försvinner, målen stannar). Den sortens förändring är ingen naturlag. Den är ett beslut.
Ändå kommuniceras den ofta som om den vore gravitation:
“Marknaden kräver.” “Vi har inget val.” “Omvärlden tvingar oss.”
Marknaden blir en högre makt – en gudomlig kraft som pekar med hela handen och säger: omorganisera. Och vips står organisationen där med nya rutor i organisationsschemat och en workshop som heter “Vår resa framåt”.
Det är ett praktiskt trick. När Marknaden bestämmer, är det ingen som bestämmer. När förändringen är “oundviklig” slipper någon säga: “Vi väljer det här.” Man slipper erkänna att det finns alternativ, prioriteringar och konsekvenser. Man slipper också prata om vem som betalar. I tid, trygghet eller arbetsglädje.
Men om förändringen nu är så klok: varför låter man inte som någon som tror på den? Varför hör vi så sällan: “Det här vill vi, för att det leder till X”? Varför låter kommunikationen ibland mer som en friskrivning än en riktning?
Det räcker att se hur snabbt spelregler kan ritas om politiskt för att förstå att mycket av det vi kallar “naturlagar” egentligen är mänskliga beslut. Man kan tycka vad man vill om moroten på andra sidan Atlanten, men han visar en sak tydligt: förändring är ofta något vi gör – inte något som bara händer oss.
Så nästa gång någon säger att förändring är en naturlag vill jag föreslå en följdfråga:
Vilken sorts förändring pratar vi om? Den som händer – eller den som väljs?
För den första kan vi bara förhålla oss till. Men den andra måste vi våga ta ansvar för.
Och ansvar börjar med att säga: Det här är vårt beslut. Det är därför vi gör det. Och det här vill vi uppnå.
