För en tid sen fick jag en fråga / fundering:
”Det verkar nästintill omöjligt att komma undan alla dessa förändringar. Själv förbryllas jag av varför det sker så himla mycket förändringar hela tiden. Jag hittar sällan samma varor på samma ställe där jag handlar och tror att det ska gå fort. Jag hittar sällan samma person i samma tjänst på ett företag eller en myndighet. Jag har ärligt talat mycket svårt att känna igen människor eftersom hårfärgen och längden behöver ändras på med jämna mellanrum. Själv trivs jag inte i/med förändring och försöker vara så stabil jag kan med mina vanor, rytm och livsstil, så kan jag spara min förändringspotential till det minimala, vettigaste. Det är kanske därför som jag inte passar in i min omgivning. Men har du funderat på varför allt håller på och förändras som det gör?”
Så här svarade jag:
Ja, det är verkligen väldigt mycket förändringar. Typ överallt. Ständigt.
Du frågar om jag har funderat på varför allt håller på och förändras. OM jag har funderat.
Här är några av mina funderingar.
Jag tror de flesta är som du (och jag): vi behöver vissa vanor, rutiner och en livsstil som gör att vi sparar på vår energi och kan fokusera på det som är viktigt för oss. Oavsett vad det är.
Tyvärr verkar det som att det ”moderna” samhället (det vill säga många människor i vårt samhälle) tycker att förändring I SIG är viktigt. Jag hade till exempel en chef för många år sen som menade att det var viktigt att medarbetarna kände av förändringens vindar HELA tiden så att de skulle ”vara på tå”. Hens tes var att medarbetarna blev mer produktiva när de var lite oroliga över sin arbets- och livssituation.
Jag tror att många känner precis tvärtom; när de känner sig trygga och vet vad som förväntas av dem så kan de producera bättre och mera.
Men kanske kan det vara så att de som ideligen initierar förändringar har samma uppfattning som min gamla chef? Att de faktiskt tror att människor blir ”piggare”, ”mer alerta” och därmed mer produktiva av förändringar?
Jag har även stött på uppfattningen att det är lite ”fint” att vara, som man kallar det, ”förändringsbenägen”. Och om man INTE är det så ses man som lite mindre attraktiv i samhället. Vi ska så att säga älska förändringar, oavsett slag av förändring. Delar man denna uppfattning så blir man ju ”het” och ”populär”, även om den förändring man initierar och genomför inte är särskilt smart, effektiv eller förtjänstfull.
Det vill säga: det viktigaste är själva förändrandet, att man kan visa att man är ”förändringsbenägen”… inte förändringens resultat.
Du som läser detta: hur tänker du?
