När jag var yngre var min ambition och förhoppning att jag skulle ”må bra” och detta mål definierades nog mest av vad andra menade var att må bra. Till exempel: vara glad och positiv, se möjligheter, omfamna dagen som en gåva, se bra ut, vara vältränad, ha massor av nära och goda vänner, vara uppskattad och ”populär” (vad det nu är?), vara framgångsrik, ha en bra partner, helst också välartade barn, bo vackert, känna tillit till livet och andra människor med mera, med mera.
Jag förstår ju (idag) hur omöjligt det är att må bra på alla dessa sätt. I alla fall samtidigt. Men tyvärr har den mesta tiden och energin i mitt liv gått åt till att försöka uppnå detta ”tillstånd”, definierat av allt ovanstående. Är det då konstigt att jag inte mått så bra under större delen av mitt liv? Jag har ju så att säga gjort det omöjligt för mig att kunna uppnå målet ”må bra”.
Livet är inte enkelt hela tiden. För min del är livet nästan aldrig enkelt. Det är så otroligt mycket som jag behöver förhålla mig till. Och det tar så gräsligt mycket energi av mig. Dessutom bryr jag mig mycket om andra och det betyder att jag emellanåt (ganska ofta) glömmer bort mig själv och tar stryk av det. Kroppsligt, mentalt, emotionellt och psykiskt. Jag VET idag vad som tar energi av mig och oftast vad jag behöver göra för att skapa mer energi. Men det tar i sin tur energi av mig…
Det är nästan så att det har blivit en ond cirkel att hela tiden försöka må bättre än jag gör. Bra mår jag som sagt otroligt sällan. Riktigt bra, menar jag. Det finns ju alltid nåt i ens liv som inte fungerar speciellt bra. Så är det ju bara. Att då, som jag gjorde, gå omkring och hoppas på att ”må bra” är ju helt obskyrt. Jag kan på min höjd må bättre. I förhållande till nyss, igår eller till förra året. Och det är gott nog.
Numera.
Det är dock lite synd att det skulle ta mig nästan en livstid att komma till den insikten…
